Jag brukar ha skitsvårt att bli pigg på morgonen. Det tar mig evigheter innan gnuggandet i ögonen försvinner. Imorse (okej, klockan var halv ett på dagen) var det en annan visa, minsann. Jag vaknade några gånger vid tio-tiden av att någon klippte gräset utanför. Jobbigt, tänkte jag.

Halv ett vaknar jag igen, av ett jääävla oväsen, det låter liksom krasch samtidigt som det skrapar. Jag går ut i vardagsrummet för att kolla. Och genom den vita gardinen ser jag att någon jävla pundare står med en kofot och har tagit sig halvt igenom fönstret på dörren till bakgården. Jag blir livrädd, springer in och skriker på Johan, som springer fram till dörren och halvt skrämmer ihjäl pundarjäveln. Han försöker påstå att han bor här och att låset är utbytt. Precis som att vi skulle gå på det, idiot. Han försvann iallafall och vi ringde polisen och Mia. Mia blev jättechockad och är nu påväg hem från jobbet.

Morgontrött var inget att snacka om iallafall, pigg som fan, skakig som fan. Usch. Och här ska jag vara ensam på nätterna i helgen när Johan jobbar. Tur att vi flyttar den sista september iallafall. Här vågar man ju inte bo kvar. Vi får bara hoppas att vi får lägenheten på Breisjåveien också...





Såhär fin är våran dörr till bakgården nu.